I veckans spaning pratar Anna och Lena om vuxna människor som pratar med andra vuxna som om de vore barn. Är det charmigt eller rent av ofriskt? Fyller det ett syfte att bli sitt jobb eller är det bara ett effektivt sätt att reta gallfeber på sin omgivning? Bör man beställa pizza med samma ton man avlägger sjöväderrapport eller hemställa om mjölken vid köksbordet? Och hur låter egentligen världens smartaste flygvärdinna?